Vi har sammanlagt haft fem new foundlandshundar här i familjen under åren. Det har ju inte heller varit direkt planerat (precis som med hästarna), utan bara "rullat på" så att säga...

För fem år sedan uppfyllde jag min dröm att köpa en engelsk mastiff och då kom Plexus in i vår familj.  Han har varit här ensam sedan vår underbara Picasso dog, men nu i somras fick vi en ny liten vovve, nämligen njuffen Carla. Hon är egentligen Fridas hund och en riktigt busig raring. Vi hade faktiskt glömt bort hur BLÖTA njuffar blir när det regnar, och hur skitigt det blir efter dem när de kommer in:)

Plexus är ju korthårig och inte alls särskilt förtjust i gegga och vatten, så vi har ju blivit lite bortskämda under åren med "bara" honom.

Nedan följer en presentation av hundarna som vi har och har haft.

PLEXUS f. 2003
Plexus riktiga namn är Ugly Dog Behave, men vi kallar honom Plexus, efter den goa, glada gladiatorn *ler*, vi hoppades ju på att Plexus skall bli en go och glad hund nämligen, och det har han ju blivit!
Plexus är fawn-färgad med svart mask och helt underbar! Han är busig till tusen och i början var Picasso lite reserverad mot honom, men nu händer
det oftare och oftare att de leker tillsammans och har det riktigt kul ute i snön. Jaga katter är kul också, och äta hästskit i stallet är en höjdare..

Annars är han ju inte direkt någon utehund, han trivs bäst på sin liggplats i hallen, där han gärna ligger på mattan, mjukt och skönt skall det vara... Det värsta han vet är när han måste gå ut och kissa på morgonen när jag kliver upp... Jag får putta ut honom genom dörren, så springer han kvickt ned för trappan och kissar, sen
vill han genast in igen....Fniss!

Picasso har uppfostrat honom bra, han kan gå lös på tomten fast vi bor helt nära
vägen, de går ingenstans, och det är skönt. Skälla lite på folk som cyklar förbi får man ju göra, eller hur? En bra vakthund är han, vår Plexus:)

Så här liten och söt var han när han kom!

Busig redan då:)

Här skall han just kissa på vår julgran:)

Liten söt valp i köket

Här börjar han minsann få lite pondus. Så vacker han är!
 

Mums, pinnar är gott!

Här är Plexus fullvuxen och en riktigt
 imponerande vakthund, eller hur?

Carla f. 2004

I somras (2008) fick vi en ny familjemedlem. Nämligen det 4-åriga charmtrollet Carla.
Hon behövde ett nytt hem och hennes uppfödare tyckte vi var ett jättebra alternativ:)
Frida och Carla fann varandra direkt och självklart fick Carla följa med oss hem. Plexus blev lite knäpp till en början, men efter en vecka så lade sig upphetsningen och det blev lugnt i stugan igen.

Carla är en busig och glad tjej som pratar med oss hela tiden. En del skulle nog kunna tro att hon morrar ilsket, men det gör hon inte, det är hennes sätt att tala om att hon är glad att man kommer:)

Carla är som new foundlandhundar är mest, gillar att vara ute i regn och rusk och hon tycker inte om när det är för varmt inne. Precis tvärt om emot hur Plexus är. Men de gillar varandra ändå, det gör de!
 

Kärlek vid första ögonkastet
  

På promenad med barnen

Nu skall jag berätta om hundar som inte finns kvar längre med som fortfarande finns i våra minnen.

   QUINCEY 1989-2002    
Det hela började med Quicken, som vi köpte som valp redan 1989. Han var verkligen supergammal för att vara en new foundland, de brukar inte bli så gamla. Han skulle ha fyllt 14 år nu i januari, men benen började bli vingliga och han blev mager och tufsig, så vi beslöt att det var dags för den gamle att få somna in. Veterinären gav honom en sista spruta här hemma på gräsmattan, och allt gick så lugnt till, bättre kan det nog inte bli i bedrövelsen. Måste tillägga att veterinären poängterade att han aldrig träffat en så gammal njuffe, han hade ju fått många "övertids-år", så vi kan känna oss stolta för det i alla fall. Han hann inte ens bli gråhårig den lille busen!
Han springer nog omkring i "hundhimlen" och stjäl tvålar för glatta livet nu, det älskade han!! Han var en passionerad tvål-ätare, vilket t.o.m. fick honom förlamad en gång, när det blev en gasficka i tarmen av tvålen, men han klarade av det också, den gamle kämpen. Det var krut i den hunden, tro mig!
 

Fiffi 1984-1994

Efter det kom Quickens mamma Fiffi in i bilden, hon hade fått de kullar hon skulle ha, så hon pensionerades hemma hos oss. Då var hon 4 år gammal, och hon levde tills hon blev 10, sen fick hon avlivas, för hennes njurar funkade inte längre. Det var verkligen sorgligt, för hon var den snällaste hunden man kan tänka sig. Henne saknar vi än i dag!

ALFONS 1990-2001

Sedan var det Alfons tur. Han var född 1990, och kom till oss 1991, för han hade inte haft det så bra som unghund. Han var halvbror till Quicken, de hade samma pappa, men han var mycket större och tyngre än sin bror. Men han var världens snällaste och lugnaste hund. Dessutom var han ju pappa till Picasso!

I slutet på 2001 blev vi tvungna att ta farväl av honom, för hans hjärta orkade inte mer. Han fick hjärtsvikt och av det vätska i lungorna så han fick svårt att andas. Det är ju alltid sorgligt när sånt händer, men faktum är att han hann fylla 11 år, och det är en MYCKET hög ålder på en sådan stor och tung hund. Han var go och kelen in i det sista och han hade inte ont, så på det stora hela tror jag man kan säga att han fick ett långt och lyckligt liv.
Alfons är verkligen saknad av oss alla!

PICASSO  1996-2005

Så till sist kom Picasso hit. Det var verkligen inte planerat, men det är Alfons "lille" son. Han parade sig med en tik som heter Ömilia, och det resulterade i en hel kull med härliga valpar, bland annat vår Picasso.
Picasso var en härlig hund, pigg och glad och mycket lydig. Honom saknar vi mycket, särskilt ungarna. Han var så rädd om Frida och så försiktig, tvärt emot klumpiga Plexus...
En stor sorg för oss blev det då vår älskade Picasso dog för oss. Picasso blev bara 9 år, och vi var så säkra på att han skulle bli gammal, men hans problem med ett ben satte stopp för det:(

Han fick någon slags cirkulationsrubbning som gjorde att benet svullnade upp, och till sist blev det infektion i benet som satte sig på hjärtat, och han fick läggas in på djursjukhus. Helt plötsligt (när han faktiskt var på bättringsvägen) så somnade han oväntat in i sömnen. Hjärtat måste ha gett upp på honom.
Känns hemskt att vi inte ens fick ta farväl av honom, och vi tänker på honom ofta, ofta...

Picasso var våran gammel-hund, efter att våra andra två "gamlingar" har dött.  Efter att hans pappa och farbror dött blev han faktiskt blivit en riktig inomhushund, låg helst i köket och myste... Han var superlydig och gick lös ute fastän vi bor intill en väg, han gick ingenstans och det var ju kanonbra!
En bra vakthund var han också, för när han bröstade upp sig och skällde på folk var det inte många som klampade in i vårt hus, han var trots allt ganska stoooor!
Picasso hann lära Plexus en hel del innan han lämnade oss, och Plexus sörjde ett bra tag när Picasso försvann, det kan man ju förstå.


 

Så här trångt blev det i köket när hundarna skulle sova.....
 

Tillbaka